Dela denna artikel
eris Pitarakis
Adel Hana

Vad händer med en människa när bomber exploderar? Hur påverkas kroppen, huvudet, hjärtat? Den palestinska författaren Khaled Juma skriver om krigets osedda sidor.
Det allra farligaste som händer i krig är det som inte sägs, det som inte fotograferas och det som ingen talar om.
Inte bara historierna som berättas här och där för att väcka människors känslor och få dem att gråta, utan det verkliga brottet mot mänskligheten: brottet som inte får någon uppmärksamhet eftersom det alltid överröstas av ljudet av blod. Tragedin är utan tvivel en tragedi, och den är enorm, men den borde inte överskugga vår förmåga att uppfatta också den lilla tragedin.
Det här är inte en jämförelse mellan det som händer i långt utvecklade demokratier och det som händer i Palestina, särskilt i Gaza, utan ett försök att förmedla en bild av vad det innebär att leva i ett krigstillstånd, även om ditt eget hus inte bombas, din son inte dödas, och din fru inte skadas.
Det första jag ska tala om är ljudet av bomben och dess imaginära vikt. Effekten av ljudet av en bomb från en F-16, även om den inte dödar eller skadar, en bomb som väger minst 250 kilo, och ofta mer än tusen kilo. Av säkerhetsskäl kan planen inte flyga lägre än 2700 meters höjd, och därför hörs sällan ljudet av dem, eller av bomberna de fäller. Men plötsligt hör du ljudet som oftast kommer efter explosionen, eftersom explosionens hastighet är mycket högre än ljudets. Detta handlar inte bara om explosionen, som i sig ger dig en förnimmelse av domedagen, utan också om skakandet som sedan börjar. Israel provar bombernas egenskaper för att förstöra tunnlar som antas finnas i området som bombarderas. Det är därför du hör ljudet som först låter som åska på öppet hav innan himlen för ett ögonblick lyses upp. Sedan börjar skakandet och innan du hämtat dig från chocken kommer nästa mot dig. Du kan inte börja räkna för att veta när det ska ta slut, för de har ett obegränsat antal. Till exempel besköt de vid ett tillfälle departementskvarteret bredvid mitt hus med tretton raketer.
Det är inte viktigt om bomben dödar eller skadar dig, eftersom det här handlar om var du är när explosionen äger rum. Sover du? Dricker du te? Står du vid fönstret? Du kan ha tur med kroppens reaktioner. Ibland faller du till marken på grund av varmluftsströmmen från bomben. Eller så faller fönsterrutan ut från väggen, eftersom dess motståndskraft tagit slut. Eller så faller te och socker till marken från hyllorna. Eller så står din granne utanför dörren eftersom skakandet drev honom ut ur sitt hus. Allt detta handlar bara om ljudet av bomberna. När det gäller vad de faktiskt gör finns ingen kvar som kan säga oss vad som händer när en bomb faller riktigt nära.
Det andra är frågan om skräck och väntan, också i situationer när beskjutningen inte pågår. I krig förändras kroppens förmåga att bedöma sin omgivning, ögonens form och nervernas känslighet. Hörseln blir mer akut, luktsinnet bättre än hundars och huden anpassar sig. Till och med tidsuppfattningen blir annorlunda. Dessa förändringar begränsar sig inte till någon enskild faktor, utan präglar barnens rädsla, din egen rädsla, hur luften luktar, vilka stämningar som flyter i luften, den fruktansvärda tystnaden hos mödrar, och oron hos fäder som försöker dölja den. I krig blir vi någonting annat, något mellan människa och maskin.
Det tredje är relaterat till en känsla av säkerhet, för i alla krig finns olika sidor. Den som inte tillhör någon sida i ett krig kan känna sig relativt säker. Men i Gaza finns ingen sådan lyx. Du står oskyddad inför döden om du deltar i en strid, om du bor granne med någon som deltar i en strid, eller om du bor granne med någon vars väns brorson deltar i en strid. Och även om inget av detta gäller så hindrar det inte att bomberna faller på dig, det visar exemplet med de fyra barnen Bakr, som dödades mitt framför ögonen på en samling utländska journalister.
Det fjärde har att göra med din känsla av att ha förvandlats från offer till bödel. Hur skulle du känna om de bombade ditt hus och du såg det visas upp på västerländska nyheter som en stackars israels hus, sprängt av raketer som kommer från Gaza? Din tragedi, att bli bombad och dödad, blir stulen från dig, medan du hindras från att skrika. I krig känner du dig ensam. Ingenting är med dig. Ingen är med dig. Inte ens dörrarna, teven, människorna och folksamlingarna. Det blir allra mest kännbart när du hör uttryck som:
”Israel har rätt att försvara sig.”
Det femte är det som händer efter att husen sprängts sönder, om du överlever bomben. Ett hus är den plats där vi växer upp och har minnen. På ett sätt kan man säga att Israel, genom att bomba husen, dödar invånarnas liv, även om de inte är hemma. Är inte alla de minnen som förstörs en del av oss?
Borde vi inte anse ödeläggelsen av de platser där vi växte upp, där dessa minnen finns, som en förstörelse av delar av oss, precis som våra händer, våra huvuden eller våra hjärtan?
Det sjätte är frågan om de sårade. Ett exempel: under massakern på familjen al-Batesh skadades 50 personer i samma raid. Bland dessa skadade finns 32 personer som tvingades amputera kroppsdelar. Men eftersom dödssiffran var så hög ignoreras dessa skador i stort sett. Efter varje krig i Gaza omnämns inte de tusentals människor som blivit funktionsnedsatta annat än som statistik.
Det sjunde är en psykologisk faktor. Kan du föreställa dig en situation där människor som utsätts för all denna press inte kan skrika eller gråta? Oavsett om det handlar om de som förlorar medvetandet när ljudet av en bomb hörs, eller om de som förlorar sina barn, fäder, vänner, en bekant eller kanske allihop?
Jag har en vän vars bibliotek förstördes i en brand efter att ha blivit beskjutet av stridsvagnar 2008.
Även om han är en utbildad person och väl medveten om situationens allvar har han fortfarande svårt att återhämta sig efter det och blir tårögd varje gång det kommer på tal. Så hur ska det bli för våra barn? De förstår inte vad ordet ”Israel” betyder, eller vad ordet ”död” innebär. De kan bara undra – som ett barn en gång sade till mig – ”Varför älskar Gud oss inte?”
Nummer åtta är något som går att relatera till bland annat Carl Gustav Jungs tankar om ”lagrade kriser”. Det har att göra med den försvarsmekanism som kroppen använder i farliga situationer, särskilt inför barn, för att undvika att skrämma dem. Efter att faran är över påminns kroppen plötsligt och i ett enda slag om alla rädslor och all förvirring, vilket i sin tur leder till Gud vet vilka olyckor som ofta skapar ofattbara abnormiteter. Jag minns att många människor efter kriget 2012 sade till mig: ”Det är märkligt att vi inte var rädda under kriget, men nu när det tagit slut känner oss helt skräckslagna.” Detta är ett exempel på hur kriser lagras.
Det nionde är frågan om geografisk minnesförlust. När en plats som vi har band till bombas och förstörs av Israel kan du flera år senare inte säga till din vän: ”Här lekte jag” eller ”Här pluggade jag” eftersom ”här” inte längre existerar. Geografiskt minne raderas, och Israel försöker sudda ut våra band till detta land.
Nummer tio är förlusten av trygghet och av tilliten till mödrar och fäder, eftersom de är oförmögna att skydda sina barn. I förlängningen leder det till söndrandet av relationer mellan föräldrar och barn.
Krig är grymt, det förvrider det mänskliga inom oss, oavsett vår förmåga att stå emot. Innan någon börjar tänka på att återställa och rekonstruera Gaza efter kriget måste de tänka allvarligt på hur man kan återställa de liv som tillhör människorna i Gaza, och sy ihop hålen inom dem, för vad Israel slutligen strävar efter att göra är att döda oss, eller åtminstone förstöra vår vilja och förmåga att leva.
Översättning: Jenny Tunedal
Khaled Juma är författare, född i Rafah. Han bodde i Gaza City fram till för ett år sedan, då han flyttade till Ramallah på Västbanken. Khaled Juma skriver poesi, dramatik, sångtexter och barnlitteratur och har publicerat en mängd verk.
Khaled Juma